Som tränare i innebandy ser man spelet på ett helt annat sätt än när man spelar. Jag står vid sidlinjen, ser varje rörelse, varje beslut, och försöker samtidigt hålla lagets energi och fokus uppe. Men det handlar inte bara om taktik, poäng eller mål – det handlar om människor, om att se spelarna växa, och om att skapa en miljö där glädje och utveckling går hand i hand.
Att coacha ett lag är som att vara dirigent i en orkester (fast med innebandyklubbor istället för taktpinne). Varje spelare har sin roll, sin styrka och sina begränsningar. Min uppgift är att hitta hur dessa delar bäst fungerar tillsammans, att se till att alla känner sig sedda och behövda. Ibland är det små justeringar – en passning, en positionering, ett uppmuntrande ord – som gör skillnaden. Jag märker hur stor skillnad det gör när spelare känner sig trygga, vågar testa nytt och litar på varandra.
En av de mest värdefulla insikterna jag fått som tränare är hur mycket innebandy kan lära om livet. Spelarna lär sig samarbeta, kommunicera och ta ansvar för sina handlingar. De upplever både framgång och motgång, och lär sig att hantera känslor på ett konstruktivt sätt. Jag märker också hur de utvecklar tålamod, empati och respekt – både på planen och utanför. Sporten blir alltså ett slags laboratorium för personlig utveckling, där varje träning och match erbjuder nya lärdomar.
Jag älskar att se nybörjare blomstra. Den osäkerhet de känner första gången de håller i klubban förvandlas sakta till skicklighet och självförtroende. Och den glädjen när de lyckas med något de aldrig trodde var möjligt – ett mål, en perfekt passning eller en lyckad försvarsinsats – är något som inget resultat på tavlan kan mäta. Det är det som gör att jag fortsätter, träning efter träning, år efter år.
Det jag älskar mest med innebandy är dynamiken. Spelet är snabbt, oväntat och kräver ständig omställning. Som tränare är det fascinerande att se hur laget reagerar på motståndarnas drag, hur unga spelare lär sig läsa spelet och hur de äldre spelarna kan guida och inspirera. Det är nästan som att se en levande strategi i rörelse – hela tiden anpassad, förbättrad och utvecklad.
Men innebandy handlar inte bara om taktik och teknik. Jag ser varje träning som en chans att bygga självförtroende och gemenskap. När någon tvekar inför ett skott eller en passning är min roll att peppa, uppmuntra och visa att misstag är en naturlig del av lärandet. Varje misslyckande kan bli ett tillfälle till utveckling, och varje framgång stärker inte bara individen utan hela laget.
Innebandy är också socialt på ett sätt som många underskattar. Som tränare blir man ofta en mentor, någon som lyssnar och stöttar, inte bara i spelet utan i vardagen. Jag ser hur lagkamrater stöttar varandra, hur de bygger vänskapsband och skapar en kultur av respekt och glädje. Den sidan av sporten är lika viktig som alla mål och taktikmoment – ibland viktigare. Det är liksom allt från att fråga hur det är där hemma, till att ge råd och hjälpa målisen att skaffa nya innebandy målvaktsbyxor.
Utrustningen och sporten i sig fascinerar mig på ett annat sätt än spelarna. Jag observerar hur klubbor och bollar påverkar spelet, hur rätt skor ger snabbare reaktioner, och hur små detaljer som positionering och timing kan förändra resultatet. Som tränare blir man nästan som en analytiker, men med hjärtat i spelet – man vill att allt ska fungera, men man vill också att spelarna ska ha roligt under tiden.
Det är också roligt att experimentera med spelet, testa nya strategier, variera med innebandy bollar från olika …